Det senaste decenniet har det internationella klimatarbetet i hög grad styrts av de principer och åtaganden som antogs vid COP-3 i Kyoto 1997. Ett nytt avtal kan antingen vara en förlängning av Kyotoprotokollet med en ny åtagandeperiod eller ersättas av ett helt nytt protokoll. Detta kan tyckas vara en teknisk detalj men den kan få stor betydelse för slutresultatet.
I förhandlingarna som ledde fram till Kyotoprotokollet lades mycket energi och tid på att slå fast viktiga tolkningar och tillämpningar av klimatkonventionen. Bland dem finns ett gemensamt och bindande mål för industriländernas utsläppsminskningar. Där finns även reglering som speglar klimatkonventionens princip om gemensamt men olika ansvar: i praktiken att industriländerna påtar sig ett dubbelt ansvar – att dels minska sina egna utsläpp och att samtidigt finansiera och understödja klimatarbetet i utvecklingsländer.
Vissa industriländer, bl.a. EU, vill nu fördela om ansvaret för både utsläppsminskningar och finansiering och driver därför att Kyotoprotokollet ska skrotas och ersättas med något nytt för att lättare kunna upphäva de principer som gäller idag. Flera talar nu allt mer om nationella åtaganden istället för ett gemensamt och bindande mål för industriländerna och till och med EU menar att utvecklingsländerna måste stå för en stor del av finansieringen själva.
Länder i syd anser tvärtom att Kyotoprotokollets tolkningar i huvudsak måste ligga fast och de är därför måna om att protokollet förlängs med en ny åtagandeperiod.
Miljöpartiet de Gröna anser att många av de principiellt viktiga tillämpningar som finns i Kyotoprotokollet även måste finnas i ett nytt avtal. Det bästa sättet att nå detta är att förlänga Kyotoprotokollet till en andra åtagandeperiod med förändringar och tillägg.
För att vara effektiva måste internationella avtal vara bindande, kontrollerbara och innehålla möjlighet för kännbara sanktioner. För närvarande finns det en risk att de pågående förhandlingarna inte leder till ett avtal med detta innehåll, eller ett avtal som är mindre bindande än Kyotoprotokollet. Några förslag från länder som USA är mer som frivilliga utfästelser.
Däri ligger kanske också ett av de största hoten mot förhandlingarna och ett framgångsrikt avtal; att det inte blir något gemensamt mål utan bara individuella – mer eller mindre frivilliga – utfästelser.
För att ingen part i avtalet ska kunna smita från sitt ansvar måste avtalet vara bindande, innehålla starka mekanismer för att se till att det efterlevs och ge möjlighet att utdela sanktioner.
Detta gäller för mål om utsläppsminskningar men också om det finansiella stöd som ges av industriländer till utvecklingsländer. För Miljöpartiet är de mekanismer som idag finns i Kyotoprotokollet den lägsta godtagbara standarden men vi anser att överträdelser mot avtalet även ska medföra ekonomiska påföljder.
Miljöpartiet de Gröna anser också att de industrialiserade länderna bör anta förpliktiganden om en linjär utsläppsreduktion till 2050. Med tanke på att forskningen uppdateras regelbundet, bör avtalet vara möjligt att uppdatera minst var femte år för att ta hänsyn till den senaste forskningen.
Miljöpartiet de Gröna anser att en rättvis modell för global ansvarsfördelning som utgår från historiska utsläpp, nuvarande utsläpp och ekonomiskt välstånd, innebär att industriländerna behöver tillhandahålla € 120 miljarder per år i nya medel. Detta belopp ska i dagens läge ses som en uppskattning med stora inbyggda osäkerheter och kan komma att minska eller stiga i framtiden i takt med att mer pålitliga uppgifter framkommer och ansvarsfördelningen definieras.
EU:s ansvar för en rättvis andel av denna finansiering för utvecklingsländernas utsläppsreduktion och anpassning skulle uppgå till € 35 miljarder årligen år 2020. Dessa medel kan till exempel finansieras genom de intäkter som genereras genom auktionering av utsläppsrätter, en internationell flygskatt e.dyl.
Miljöpartiet de gröna anser att ett nytt avtal måste bygga på andra strategier, såsom koldioxidskatter och andra styrmedel som har visat sig vara effektiva, kombinerat med ett omfattande stöd till utvecklingsländerna som gör förnybar energi ekonomiskt överkomlig och billigare än fossil energi.
Läs mer!
K O M M E N T A R E R …